Mina lår!!!

Igår gick jag runt och mös på jobbet, äntligen träningsvärk i både lår och triceps! Låter säkert urfånigt, men ack så skönt att få träna igen. Har verkligen längtat.
Körde TRX när minisarna krypit i säng och fick till ett bra pass för hela kroppen på 30 min. Därefter plågade jag mina korta muskler med tortyrredskapet foam roller i 30 min. 
 
Jag har skrivit upp min kost även förra och denna vecka eftersom jag var sjuk innan och absolut inte åt som jag brukar när jag är frisk. I lördags slank dock några onyttigheter ner, men ärlig som man är skrevs även detta upp på kostschemat. 
Några nyttigheter blev det också förstås, rågkusar med avokado är inte helt fel det heller. Livet handlar ju trots allt om att hitta balans.😉
Behöver nog införskaffa mig ett nytt gymkort snart, saknaden är större än jag trodde att den skulle bli. Ha en fortsatt skön vecka ni som hittat hit. 

Medaljens baksida.

Så vad hände då? Vad var det som fick mig att gå från medalj runt halsen till dropp i armen?
Ja, det vet jag faktiskt inte själv... Än... Ska jag väl tillägga.
Jag sprang Tjejmilen och var så glad att jag höll mitt löfte till mig själv. Jag hade lovat mig själv att springa hela loppet, även om det skulle gå i snigelfart och det gjorde jag. Benen höll och jag kände inte av fogen, men det kändes tungt i kroppen. Jag kom liksom aldrig över tröskeln. 
 
Vid 7 km sa jag till min syster att hon skulle springa ifrån mig eftersom jag inte orkade hålla vårt gamla tempo. Hon sprang iväg och jag saktade in för att hitta ett lugnare lunk.
 
Kroppen var ok, det var huvudet som bråkade mest med mig och jag hade svårt att hålla mig själv motiverad. Det var först när jag kom i mål som allt började i kroppen.  
 
Fick akutont i övre delen av magen samtidigt som jag tog sista steget in över mållinjen och fick min medalj. Jag försökte att bita ihop och låtsas som ingenting. Var säker på att smärtan skulle gå över. Det gjorde den inte.
 
Vägen hem var en mardröm, vid två tillfällen var jag på väg att svimma av smärta. När jag gick av tåget kändes det som om magen skulle explodera och jag ställde mig och spydde ner på spåret.
 
Smärtan släppte lite och jag trodde att det var över. Väl hemma kom känslan tillbaka och det var det hemskt. Magen värkte, jag kallsvettades och trodde att jag skulle spy igen. Vid 19:00 tvingade min mamma och min sambo iväg mig till akuten (hatar sjukhus och ville verkligen inte åka). Tur i oturen hade vi många barnvakter hemma som kunde ta barnen.
 
Väl på akuten blev det en lååång väntan. 20:00 lyckades jag tigga till mig alvedon. Vid 21:00 hade jag fått min dropp och låg i en säng, sen hände absolut INGENTING! Fyllon kom in som druckit T-sprit, naturligtvis behövde de få hjälp. Folk som på fyllan sprungit in i väggar, för att de i sitt berusade tillstånd trodde att de kunde springa igenom, fick hjälp. Kvar låg jag med min magvärk.
 
Vid 03:30 bad jag sambon att gå och kolla vad som hände. Började bli lite småhungrig eftersom jag fått order om att fasta helt. Hade alltså inte ätit något sen klockan 12 innan loppet och dessutom kräkts på det. Värken hade vid det här laget klingat av och det kändes mer som menssmärta i nedre delen av magen. När sambon kom fram sa de i receptionen:
"Så bra att du kom, vad sa doktorn?"
"Vilken doktor?" Sa min sambo.
 
Ja, vilken doktor? Jo, de såg klart och tydligt i sina papper att en doktor hade undersökt mig en timma tidigare?! Jo, tjena Lena! Doktorn hade tydligen bockat av oss på sin lista och sedan missat min säng med ljusår. Så kl 04:20 fick vi äntligen "hjälp". Hjälpen bestod av att en doktor kom och tryckte på min mage och konstaterade att hon inte visste vad det var och sa att hon skulle ge mig en remiss till gyn.akuten. 
 
Kan ju säga att det var två trött och besvikna småbarnsföräldrar som kom hem vid kl 05:00 utan att ha blivit ett dugg klokare på vad magsmärtorna kom ifrån. Vid 06:00 vaknade dottern och en ny dag började. Tack vare snälla svärmor fick vi i alla fall ligga kvar några timmar till medan hon tog hand om barnen. Stort tack till våra föräldrar som hjälpte till med barnen, ovärderligt!❤
 
Fortsättning följer... 

Vad hände?!

Allt började egentligen med att vi åkte hem till svärföräldrarna.
 
Fina svärfar tog på sig uppgiften att göra iordning ett ställe där TRX-bandet kunde fästas. Vilket resulterade i att han gjorde hål i friggebodens vägg för min skull ❤ (trots att jag menade på att jag lika gärna kunde spänna upp bandet över en dörröppning). 
Riktigt gulligt gjort, hoppas dock på att få mer användning av öglan nästa gång vi kommer. 
 
Så vad hände då? Jo, första kvällen körde vi järnet, jag och ❤ mitt. Dag 2 skulle vi ut och springa. Jag var supertaggad och det tog tvärstopp direkt. Kom in fel i andningen, fick ont i benen och kroppen så det blev till att gå, 5 km, med ett sårat ego.😠
Jag som skulle springa 5 km × 2... 
 
Hela dagen gick jag runt med en känsla av misslyckande och det var nu jag gjorde bort mig. Istället för att lyssna på kroppen och ta det lugnt så ville jag pressa på. På kvällen tog jag fram TRX-bandet för något behövde jag göra... 
 
Jaha, hann en knäböj sen drog det till i knäskålen och varje gång jag försökte böja högg det värre än tusen nålar. Jag stretchade, men ingenting hjälpte.
 
Veckorna efter det blev en enda lång väntan. Så fort jag satte mig på huk för att hjälpa dottern med något kändes det som om knät skulle gå sönder av smärta. Frustration kände inga gränser. 
 
För att spä på känslan av totalt misslyckande så lyckades jag inte hålla mig till mina kalorier heller. Blev ännu svårare när sambon och jag åkte på en helt fantastisk spaweekend med strålande väder i Nynäshamn. Btw, världens bästa julklapp älskling!❤
Där vågade jag mig i alla fall på att springa för första gången sen jag gjorde illa mig. Gick sådär, kände av knät och fick dessutom springa i hällregn och åska. Utsikten var det dock inget fel på. 
För att få en käftsmäll till så gick jag på massage och massören sa att hon aldrig masserat någon som var så spänd runt knäna och bak i övre delen av vaderna som jag var. Dessutom hade jag knutor överallt i kroppen, till och med i underarmarna!!! Hon sa att jag antagligen samlar på mig all oro och stress i kroppen. Jo, så att...
 
Det var ändå ett skönt uppvaknade och jag insåg att alla krämpor jag känt på sistone inte varit fantomsmärtor, men det gjorde mig ledsen att få höra att jag behandlat mig själv så illa.
 
Så nu gäller det att underhålla kroppen med stretch och massage så att det inte blir värre. När man nu ska hinna det...
Tyckte allt lite synd om mig själv efter det besöket så unnade mig allahanda krämer för att massören sa ju trots allt att jag skulle se till att ta bättre hand om mig själv.😉
 
Ja, så där har ni det. Jag har inte vågat springa än, men benet känns bättre och det börjar bli dags att ta en ny testtur. Maten är jag tillbaka i sen två veckor vilket redan gett resultat på vågen.
 
Snart är det dags för Tjejmilen och med tanke på de sista veckorna så är jag lite orolig för hur det ska gå. Behöver jag gå så gör jag det, jag tar det som det kommer. Jag vet i alla fall att jag kan springa en mil och det är huvudsaken.