Det tog "bara" 1 år.

För nästan exakt 1 år sen gick jag in på XXL en vecka innan Tjejmilen för att köpa mig en träningsjacka. Expediten var en trevlig tjej som kom med många goda råd och efter att ha pratat en stund rekommenderade hon mig att pröva ett par kompressionsbyxor. Sagt och gjort jag gled in i ett par 44 och de satt som gjutet. Problem var bara det att jag just skulle köpa en jacka och inte riktigt tyckte att jag hade råd med ett par byxor också.
 
Jag sa till henne att om jag sprang hela vägen på Tjejmilen och inte gick en enda gång så skulle jag komma tillbaka dagen efter och unna mig byxorna med, jag ville ju så gärna ha dem.
 
Jag sprang hela vägen, men hamnade på akutmottagningen på natten (se gammalt inlägg) och mådde allt annat än bra flera dagar efteråt. Sen blev det liksom aldrig av...
 
Idag åkte vi åter till XXL eftersom jag fick ett par gummistövlar i födelsedagspresent av min man och dessa skulle inhandlas. När jag hade provat stövlarna tog jag en tur till avdelningen med löpkläder. Där fanns både expediten och byxorna kvar! Så idag kom jag (1 år senare) äntligen hem med mina kompressionstajts i storlek 40!!! Jag hittade dessutom ett par tajts på rea så de fick också följa med hem.
Är mycket nöjd med dagens shoppingtur och uppdateringen av min träningsgarderob!☺ Nu ska här tränas och plockas svamp!
 
Tack för min födelsedagspresent älskling! ❤

Det som krävs...

Är kanske det här.
Jag behöver något som motiverar mig så att jag får till träningen. Samtidigt är jag rädd att det ska kännas pressande och stressande. Står i valet och kvalet. Blir det här en morot eller ett ok? Vad tror ni?

Medaljens baksida.

Så vad hände då? Vad var det som fick mig att gå från medalj runt halsen till dropp i armen?
Ja, det vet jag faktiskt inte själv... Än... Ska jag väl tillägga.
Jag sprang Tjejmilen och var så glad att jag höll mitt löfte till mig själv. Jag hade lovat mig själv att springa hela loppet, även om det skulle gå i snigelfart och det gjorde jag. Benen höll och jag kände inte av fogen, men det kändes tungt i kroppen. Jag kom liksom aldrig över tröskeln. 
 
Vid 7 km sa jag till min syster att hon skulle springa ifrån mig eftersom jag inte orkade hålla vårt gamla tempo. Hon sprang iväg och jag saktade in för att hitta ett lugnare lunk.
 
Kroppen var ok, det var huvudet som bråkade mest med mig och jag hade svårt att hålla mig själv motiverad. Det var först när jag kom i mål som allt började i kroppen.  
 
Fick akutont i övre delen av magen samtidigt som jag tog sista steget in över mållinjen och fick min medalj. Jag försökte att bita ihop och låtsas som ingenting. Var säker på att smärtan skulle gå över. Det gjorde den inte.
 
Vägen hem var en mardröm, vid två tillfällen var jag på väg att svimma av smärta. När jag gick av tåget kändes det som om magen skulle explodera och jag ställde mig och spydde ner på spåret.
 
Smärtan släppte lite och jag trodde att det var över. Väl hemma kom känslan tillbaka och det var det hemskt. Magen värkte, jag kallsvettades och trodde att jag skulle spy igen. Vid 19:00 tvingade min mamma och min sambo iväg mig till akuten (hatar sjukhus och ville verkligen inte åka). Tur i oturen hade vi många barnvakter hemma som kunde ta barnen.
 
Väl på akuten blev det en lååång väntan. 20:00 lyckades jag tigga till mig alvedon. Vid 21:00 hade jag fått min dropp och låg i en säng, sen hände absolut INGENTING! Fyllon kom in som druckit T-sprit, naturligtvis behövde de få hjälp. Folk som på fyllan sprungit in i väggar, för att de i sitt berusade tillstånd trodde att de kunde springa igenom, fick hjälp. Kvar låg jag med min magvärk.
 
Vid 03:30 bad jag sambon att gå och kolla vad som hände. Började bli lite småhungrig eftersom jag fått order om att fasta helt. Hade alltså inte ätit något sen klockan 12 innan loppet och dessutom kräkts på det. Värken hade vid det här laget klingat av och det kändes mer som menssmärta i nedre delen av magen. När sambon kom fram sa de i receptionen:
"Så bra att du kom, vad sa doktorn?"
"Vilken doktor?" Sa min sambo.
 
Ja, vilken doktor? Jo, de såg klart och tydligt i sina papper att en doktor hade undersökt mig en timma tidigare?! Jo, tjena Lena! Doktorn hade tydligen bockat av oss på sin lista och sedan missat min säng med ljusår. Så kl 04:20 fick vi äntligen "hjälp". Hjälpen bestod av att en doktor kom och tryckte på min mage och konstaterade att hon inte visste vad det var och sa att hon skulle ge mig en remiss till gyn.akuten. 
 
Kan ju säga att det var två trött och besvikna småbarnsföräldrar som kom hem vid kl 05:00 utan att ha blivit ett dugg klokare på vad magsmärtorna kom ifrån. Vid 06:00 vaknade dottern och en ny dag började. Tack vare snälla svärmor fick vi i alla fall ligga kvar några timmar till medan hon tog hand om barnen. Stort tack till våra föräldrar som hjälpte till med barnen, ovärderligt!❤
 
Fortsättning följer...