Dag 60

Världens bakslag att flytta. Inga kastruller hemma, dåliga matval i förbifarten och bortglömda måltider. Nu har vi landat i vårt mellanboende hos bästa mamma. Har definitivt gått upp igen, känns på kläderna. Fokuserar på känslan nu, vågen är nerpackade. 


Idag körde jag första passet. Blev ett TRX-pass för hela kroppen med spring i trappor mellan på 30 min. Blev helt slut. 

Dag 74

Jag önskar att min viktnedgång såg ut som den här sommarvägen. Perfekt, utan stora gropar och fint dekorerad med gula blommor längs vägens kant. 


Icke! Min väg är full av gropar och även uppförsbackar då allt går åt fel håll! När ska min väg plana ut och när kommer jag att sluta motarbeta mig själv? När ska jag komma dit där jag väljer att följa varje kurva istället för att luta mig åt andra hållet och hamna i diket? 

Vägkanten på min väg är inte kantad av gula blommor utan är fylld av självförakt och dåliga beslut och varje gång jag trillar ner i diket så hamnar jag där. När ska jag lära mig?

Dag 112

Här tog det stopp igår. Inte för mig, men för lilleman. 

"Mamma, det gör ont i benen idag."
Så det blev till att gå och springa växelvis. 

Vi tog oss runt och 35 min senare var vi hemma igen. Är så stolt över min lilla fighter. 

För visst händer detta oss alla ibland. Luften går ur. Känslan som man hade när man gick hemifrån, känslan av att vara stark och redo att möta alla hinder... Den ersätts med känslan av en kropp som är tung och en hjärna som protesterar. 

Det är inte en uppskattad känsla, men likväl nödvändig. Den ger en möjligheten att lära känna sig själva. Det är när det blir tufft som psyket får visa sitt "rätta virke". Det får en att uppskatta det mer när allt flyter på som det ska och träningen fungerar. 

Om man inte vet hur det känns när det är tufft, hur ska man då veta när det är lätt och se värdet i det?

Att motstå känslan att ge upp och ta fram kämparglöden ger en enorm tillfredsställelse när man väl är i mål.