Nu har jag bestämt mig.

Det är dags att ta tag i de sista kilona. Mitt första mål är 74 kg. Just nu står vågen på 77,7 kg.

Därefter satsar jag på 72 kg och sen 70 kg. Jag vet att det här kommer ta tid. Fast med tanke på resan jag gjort hittills så.

Jag vägde in på 101,6 kg på BB och tog mig ner till 94 kg ganska fort. Sen tog det tid och mycket slit. Till slut stod jag på 84,4 kg och sen tog det stopp. Ingenting hände på 1 år.

Då tog jag kontakt med en gammal kollega som gick dietistutbildningen. Bästa beslutet ever! Hon har varit ovärderlig!

Mitt första mål var bröllopet. Jag tog kontakt med henne i december förra året och i juli när vi gifte oss stod vågen på 76 kg.

Efter bröllopet tappade jag sugen. Antar att det var för att det inte längre fanns en "morot" att sträva efter. Så sen dess har jag stått still +/- 1kg.

Nu känner jag mig redo att ta tag i mina sista obekvämskilon igen. Så ikväll har här bakat bröd med kesella, havregryn och ägg. I en vecka ska jag skriva allt jag äter till min dietist och sen är det väl bara att lyda alla direktiv och köra på.

Dags för en trumvirvel!

I augusti 2014 skrev jag ett inlägg om hur kläder kan vara en måttstock för att se förändringen i kroppen. Jag tog kort på mig själv i mina favoritbyxor som satt som ett korvskinn under magen och som jag  med nöd och näppe hade fått upp över mina lår. 

Innan min andra graviditet så var byxorna så stora och bekväma (trots att det var jeans) så att jag använde dem som mysbyxor hemma! Jag kunde dra på och av dem utan att ens knäppa upp knapparna. Det var tider det. 😊 

Idag hittade jag byxorna längst in i garderoben under min rensning och tänkte att jag skulle ge det en ny chans. 

Byxorna gled med lätthet över mina lår och gick att knäppa! Visst det kommer ta ett tag till innan jag vill använda dem som mysbyxor, men jag är på rätt väg! 
Tänk den dagen då jag kan dra på och av dem utan att knäppa upp knapparna. Den dagen känns inte alltför avlägsen längre.😊

8 km och barriären är nere.

Galet varmt idag! 
 
Trots värmen så gav jag mig ut idag. Målet var att springa längre än jag gjort hittills. Jag fick gå några gånger eftersom värmen var tryckande, men jag kom 1 km längre än någonsin tidigare och jag är nöjd med det, 8 km på 1.09.
 
7 km har varit en mental barriär för mig så jag är riktigt glad att jag tog mig förbi den även om jag inte sprang i ett svep. Dessutom hade jag galen träningsvärk i benen då älsklingen och jag hade en träningsdate igår med TRX-bandet.
 
Alltså ni som aldrig provat TRX, gör det! Det är så sjukt kul och kan vara asjobbigt om man gör det rätt. Är så glad att jag köpte bandet i våras, det har verkligen gett mig träningsglädjen tillbaka. Att få jobba med musklerna igen känns obeskrivligt bra.
 
Att ha träningen så nära till hands är ett stort plus i kanten. I höst när jobbet och hämtning på skola och förskola drar igång på allvar så vet jag att jag KAN träna när barnen har somnat utan behöva gå utanför dörren. Det känns toppen!
 
Idag slog det mig hur långt jag har kommit. Tänk att jag för 1 år och 4 månader sen hade så svår värk i fogarna att en promenad från parkeringen till mataffären fick mig att vilja gråta och nu springer jag sträckor som jag bara kunde drömma om då.
 
Är stolt över mig själv för att jag har kämpat på och fortsätter kämpa för att nå mina mål. Vad gör dig stolt? 
Glöm inte bort att dricka mycket i sommarvärmen.