Dag 112

Här tog det stopp igår. Inte för mig, men för lilleman. 

"Mamma, det gör ont i benen idag."
Så det blev till att gå och springa växelvis. 

Vi tog oss runt och 35 min senare var vi hemma igen. Är så stolt över min lilla fighter. 

För visst händer detta oss alla ibland. Luften går ur. Känslan som man hade när man gick hemifrån, känslan av att vara stark och redo att möta alla hinder... Den ersätts med känslan av en kropp som är tung och en hjärna som protesterar. 

Det är inte en uppskattad känsla, men likväl nödvändig. Den ger en möjligheten att lära känna sig själva. Det är när det blir tufft som psyket får visa sitt "rätta virke". Det får en att uppskatta det mer när allt flyter på som det ska och träningen fungerar. 

Om man inte vet hur det känns när det är tufft, hur ska man då veta när det är lätt och se värdet i det?

Att motstå känslan att ge upp och ta fram kämparglöden ger en enorm tillfredsställelse när man väl är i mål.