Dag 93

Jodå, här går allt som det ska. Maten fungerar som den ska och jag har kommit igång med promenader och löpning ordentligt. Tyvärr åt jag inte så bra i helgen och det lär jag få sota för den här veckan. 


Längtar till framfickorna på mina jeans INTE ser ut så här längre. Otroligt störande! 

Dag 111

Blev galet sugen på smaksatta nötter när jag kom hem från jobbet. Socker kändes inte som ett alternativ så dadlar fick ersätta.


Recept:

Ca 0,5 dl vatten 
4 st dadlar hackade

Koka upp och tryck ut "saften" med en gaffel mot kastrullens kant. Koka inte bort allt vatten. 

Ta bort kastrullen från plattan och även "skalet". Blanda i kanel och cayennepeppar efter smak och tycke. Låt stå. 

Ta ca 30 blandade nötter. Jag tog valnötter, pecannötter och cashewnötter. 

Stek lätt i torr stekpanna. Blanda i dadelröran och rör om. Strö över flingsalt och häll över i en skål. 

Färdigt! Trevlig helg!

Dag 112

Här tog det stopp igår. Inte för mig, men för lilleman. 

"Mamma, det gör ont i benen idag."
Så det blev till att gå och springa växelvis. 

Vi tog oss runt och 35 min senare var vi hemma igen. Är så stolt över min lilla fighter. 

För visst händer detta oss alla ibland. Luften går ur. Känslan som man hade när man gick hemifrån, känslan av att vara stark och redo att möta alla hinder... Den ersätts med känslan av en kropp som är tung och en hjärna som protesterar. 

Det är inte en uppskattad känsla, men likväl nödvändig. Den ger en möjligheten att lära känna sig själva. Det är när det blir tufft som psyket får visa sitt "rätta virke". Det får en att uppskatta det mer när allt flyter på som det ska och träningen fungerar. 

Om man inte vet hur det känns när det är tufft, hur ska man då veta när det är lätt och se värdet i det?

Att motstå känslan att ge upp och ta fram kämparglöden ger en enorm tillfredsställelse när man väl är i mål.