Hur tänkte jag?!

I julas var vi och tittade på nya skor på Löplabbet. En explosion av färger fanns på hyllorna i butiken och jag såg sååå mycket fram emot att få köpa ett par färgglada joggingskor! Efter att ha sprungit på bandet och testat flera skor så var det dags att handla och vad tror ni att jag kom hem med? Jo, de här!
Hur gick det till?! Svarta som natten och helt till intetsägande. Tyvärr  satt de bäst på foten så det var bara att gilla läget. 

Ikväll fick mina svarta faror i alla fall komma ut på sin första PW i 45 min. Med mig hade jag också min lilla cyklande PT som pratade i ett och dessutom förväntade sig ett svar på alla miljoner frågor.😂 Han är för go' min lilla älskling.❤

Skorna var som tur var lika sköna som de kändes i affären och jag fick inga skavsår så det var bara tummen upp. Nästa gång kan de kanske få följa med på en joggingrunda. Skorna alltså och även sonen (om han vill hänga med sin mamma, kan hända att hon inte är lika pratglad när hon ska jogga).😉

Kroppens minne är fantastiskt.

Igår tog jag fram de hantlarna som vi fick med oss sist vi var hos Mickes föräldrar. Jag körde mitt första styrkepass på länge och la fokus på att trötta ut musklerna med många reps. Jag körde biceps och bröst, sen avslutade jag det hela med lite rodd, bara för att det var kul.

Det som slog mig var vilket minne kroppen har. Gjorde 2 rörelser med hantlarna över bröstet som inte kändes rätt. Det var som att kroppen sa ifrån själv. Plötsligt drog skulderbladen bara ihop sig och den lilla svanken i ryggen fanns där. Så coolt! 
Idag har en fin träningsvärk i bröstet smugit sig på. Tack kroppen för ditt muskelminne och för att du får mig att åter känna glädjen som styrketräningen ger.

Alla behöver draghjälp ibland.

Igår fick jag Micke att gå ut och gå/springa en runda på kvällen. Idag var det min lilla PT:s tur att få ut mig. Det duggregnade och jag var inte alls sugen på att ta mig ut, fast det var jag som kläckte idén vid frukostbordet. 

"Mamma, när ska vi gå ut?"
"Alltså, det regnar ju... det är väl inte så kul..."
Jag la till en liten paus för att vara säker budskapet om regnet verkligen skulle sjunka in ordentligt. 
"Har inte du en regnjacka mamma? Jag kan ju ha en och du kan sätta regnskydd på vagnen. Då kan vi ju gå ut faktiskt gå ut fast det regnar eller hur mamma?"

Där satt den! Min son gav mig inte utrymme att komma med undanflykter. Min lilla fina kille, det var bara att tacka och ta emot. Kan meddela att det inte var så farligt kallt som det såg ut ute. Det blev en härligt rask promenad på 1 h eftersom sonen cyklade före hela vägen medan lillskruttan låg och sov så sött i vagnen. På hemvägen tittade till och med solen fram i mellan molnen.