Harmoni.

Just nu mår jag bra, jag vet fortfarande inte vad som är fel med min mage, men jag vet vad som inte är fel och det är en glädje i sig. 
 
Jag har börjat nytt jobb och än så länge trivs jag jättebra, hoppas verkligen att den känslan håller i sig.
 
Jag och sambon har fixat till irritationsmoment här hemma, bland annat har dottern har fått en egen garderob (vi är trångbodda med lite förvaringsutrymme). Duschslang och upphängning har bytts ut och numera behöver man inte riskera att få ett duschmunstycke i huvudet när man stänger av duschen. Alltså små saker som gör stor skillnad i vardagen. 
 
Dessutom fungerar maten klockrent just nu. Jag känner inget behov av att svulla. Igår köpte jag inte ens något lördagsgodis eftersom jag uppriktigt inte kände mig ett dugg sugen när jag såg allt godis i affären, blev snarare lite äcklad. Hade en punschglass från Glassbilen kvar i frysen så det blev mitt lördagsmys. Kändes perfekt och lagom onyttigt. 
 
Det enda som jag inte kommit igång med än är träningen. Fast jag känner, konstigt nog, ingen stress över det, däremot har styrketräningssuget börjat komma tillbaka. Tror delvis att det har med rädslan för vad som ska hända när jag springer igen att göra. Jag har ju inte sprungit sen Tjejmilen. Kanske dags att damma av TRX-bandet och börja lite smått och se vad som händer med knopp och kropp. 

Medaljens baksida.

Så vad hände då? Vad var det som fick mig att gå från medalj runt halsen till dropp i armen?
Ja, det vet jag faktiskt inte själv... Än... Ska jag väl tillägga.
Jag sprang Tjejmilen och var så glad att jag höll mitt löfte till mig själv. Jag hade lovat mig själv att springa hela loppet, även om det skulle gå i snigelfart och det gjorde jag. Benen höll och jag kände inte av fogen, men det kändes tungt i kroppen. Jag kom liksom aldrig över tröskeln. 
 
Vid 7 km sa jag till min syster att hon skulle springa ifrån mig eftersom jag inte orkade hålla vårt gamla tempo. Hon sprang iväg och jag saktade in för att hitta ett lugnare lunk.
 
Kroppen var ok, det var huvudet som bråkade mest med mig och jag hade svårt att hålla mig själv motiverad. Det var först när jag kom i mål som allt började i kroppen.  
 
Fick akutont i övre delen av magen samtidigt som jag tog sista steget in över mållinjen och fick min medalj. Jag försökte att bita ihop och låtsas som ingenting. Var säker på att smärtan skulle gå över. Det gjorde den inte.
 
Vägen hem var en mardröm, vid två tillfällen var jag på väg att svimma av smärta. När jag gick av tåget kändes det som om magen skulle explodera och jag ställde mig och spydde ner på spåret.
 
Smärtan släppte lite och jag trodde att det var över. Väl hemma kom känslan tillbaka och det var det hemskt. Magen värkte, jag kallsvettades och trodde att jag skulle spy igen. Vid 19:00 tvingade min mamma och min sambo iväg mig till akuten (hatar sjukhus och ville verkligen inte åka). Tur i oturen hade vi många barnvakter hemma som kunde ta barnen.
 
Väl på akuten blev det en lååång väntan. 20:00 lyckades jag tigga till mig alvedon. Vid 21:00 hade jag fått min dropp och låg i en säng, sen hände absolut INGENTING! Fyllon kom in som druckit T-sprit, naturligtvis behövde de få hjälp. Folk som på fyllan sprungit in i väggar, för att de i sitt berusade tillstånd trodde att de kunde springa igenom, fick hjälp. Kvar låg jag med min magvärk.
 
Vid 03:30 bad jag sambon att gå och kolla vad som hände. Började bli lite småhungrig eftersom jag fått order om att fasta helt. Hade alltså inte ätit något sen klockan 12 innan loppet och dessutom kräkts på det. Värken hade vid det här laget klingat av och det kändes mer som menssmärta i nedre delen av magen. När sambon kom fram sa de i receptionen:
"Så bra att du kom, vad sa doktorn?"
"Vilken doktor?" Sa min sambo.
 
Ja, vilken doktor? Jo, de såg klart och tydligt i sina papper att en doktor hade undersökt mig en timma tidigare?! Jo, tjena Lena! Doktorn hade tydligen bockat av oss på sin lista och sedan missat min säng med ljusår. Så kl 04:20 fick vi äntligen "hjälp". Hjälpen bestod av att en doktor kom och tryckte på min mage och konstaterade att hon inte visste vad det var och sa att hon skulle ge mig en remiss till gyn.akuten. 
 
Kan ju säga att det var två trött och besvikna småbarnsföräldrar som kom hem vid kl 05:00 utan att ha blivit ett dugg klokare på vad magsmärtorna kom ifrån. Vid 06:00 vaknade dottern och en ny dag började. Tack vare snälla svärmor fick vi i alla fall ligga kvar några timmar till medan hon tog hand om barnen. Stort tack till våra föräldrar som hjälpte till med barnen, ovärderligt!❤
 
Fortsättning följer... 

Jag gjorde det!!!

Jag sprang hela Tjejmilen!!!
 
Snacka om att kliva ut ur sin bekvämlighetszon, men nu är det gjort. 😊
 
Ska berätta mer så snart jag har tid att skriva ett längre inlägg. Är mycket som händer i livet just nu, men jag lovar att återkommer med ett längre inlägg snart. 
 
Bjuder på en medaljbild så länge. 
Tyvärr har medaljen en baksida också, mer om det i nästa inlägg. 
 
Jag så glad och stolt att jag genomförde loppet (och dessutom sprang hela) trots en helt inaktiv månad.😊