Känns det igen?

Det här sa jag till sambon för 10 min sen när jag gick ut i köket för att ta en kopp kaffe. Insåg efteråt hur mycket sanning det ligger i det och gjorde en ordspråksruta av mitt uttalande (är ju så poppis med sådana nu för tiden).😉
 
Här kommer den, håll till godo. Ska tilläggas att det är semester här hemma, fast det har inte alla förstått.😩

Det kan väl inte bli värre, eller?

Idag fick TRX-bandet åka fram igen för ett pass på 40 min för i vårt avlånga land kan man aldrig lita på vädret. 
Igår däremot hann vi se på fåren och plocka smultron innan himmelen öppnade sig. Fåren säger tydligen fortfarande "vov vov" (hon kanske växer från det lagom tills skolan börjar). 😉
Dammade av de här skorna och tog dem på två PWs igår. Minns ni de här? Så poppis för några somrar sen. Igår kom de väl till pass då fötter och knän var rätt möra efter milen och i de här skorna var det som att gå på två mjuka kuddar. 
 
Under min andra PW körde jag några intervaller, knäböj och utfall tills allt gick mig emot och jag surmulet vände hem igen. Byxorna ramlade ner (lyxproblem), ena hörluren gick sönder (hade bara musik i ett öra) och jag hade ingenstans att ha telefonen så jag fick ha den i handen, asirriterande! Så till slut fick jag nog och gick hem.
 
Undra vilket väder morgondagen har att bjuda på... kan ju knappast bli sämre... Det kan i och för sig börja hagla och det måste ju räknas som snäppet värre.
 

1 MIL!!!

Tjohoo!
 
Idag tog jag äntligen milen. Dottern vaknade redan 05:00, det blåste halv storm utanför fönstret och det var bara 14 grader varmt (läs kallt). I kylen stod chiapuddingen och väntade, springkläderna hängde nästan helt torra på torkställningen eftersom jag hade tvättat dem kvällen innan för att kunna ge mig ut direkt på morgonen. 
 
Inte helt oväntat började den lilla djävulen på axeln att köra på med ursäkterna för att slippa gå ut. Bestämde mig efter lite om och men för att slå dövörat till. Jag åt min frukost och sen var det bara att klä på sig och gå ut. Inte ens då hade jag för avsikt eller trodde att jag skulle ta milen 1 timma och 25 minuter senare. 
 
Jag började springa och kände att andningen var med mig direkt. Jag bestämde mig snabbt för att ta det lugnt och lyssna på kroppen. Målet var att hålla samma tempo i både upp- och nedförsbackar, på så sätt kände jag att jag hade större möjlighet att klara mig utan att bli onödigt andfådd. 
 
Var kissnödig, men bestämde mig för att inte bryta utan köra på då fler toaletter fanns i området. Att vara kissnödig var inte så dumt då det gjorde att jag glömde bort att jag sprang ett tag, fokus låg istället på att inte tänka på hur det kändes i blåsan varje gång en fot kom ner i marken. Alla knep är tillåtna.😉
 
Efter 2,5 km kände jag att milen skulle vara möjlig om inget oväntat skulle inträffa. Så jag tuggade på, hela tiden medveten om att hålla andningen lugn och utan att öka tempot nämnvärt. Målet var att ta sig runt utan att gå ellet stanna. 
 
När jag nådde 6 km blev det tungt ett tag och jag fick jobba lite med huvudet för att inte göra ovanstående. Tänkte på att hälften av rundan var avverkad och det hjälpte. 
 
Sen gick det bra tills jag kom till 9 km, då blev det plötsligt tungt igen... Kanske mest för att jag var tvungen att ta en brant uppförsbacke för att få ihop en mil istället för att springa den kortare, plana vägen hem.
 
Kan säga att det blev en segergest när jag joggade in på gårdsplanen hem. Tänk att lilla jag klarade av att springa 1 MIL! 
Dagen till ära lägger jag till en ny kategori, men endast nya inlägg framöver kommer att hamna där. Namnet på kategorin? Löpning, naturligtvis. 😊