Att aldrig tillåta sig själv att bli klar.

Jag är sååå trött på att mitt liv kretsar runt min vikt och min viktnedgång (säkert alla i min omgivning med)!!! Ändå kan jag inte förmå mig själv att lyckas! Jag och ingen annan sätter käppar i hjulet för mig själv! 
 
Tänk den dagen när jag glider in i den lilla sommarklänningen strl M som hänger och väntar i garderoben. När jag kan rata byxor, inte för att de är för små, utan för att jag inte gillar modellen. När alla mina "tjock" toppar kan slänga sig i väggen och alla "gömma sig" tröjor (mamma kallar dem så) ser insidan på en svart sopsäck när de skickas iväg till behövande. 
 
Jag längtar!!! 
 
Så varför är det så svårt att ta den där sista kraftansträngningen?! Varför? Är jag inte värd att låta mig själv lyckas med att slutföra det jag har påbörjat? 
Tjejmilen i helgen och jag känner mig allt annat än redo.

Rensning

Så blev det återigen dags att rensa garderoben.
Passade på att snygga till den också. Undra hur länge jag kan hålla det snyggt? På något sätt lyckas det alltid bli lika rörigt igen på några dagar. Gu'va jag vill ha en "walk in" någon gång. 
Gjorde även en hylla med kläder som jag inte får röra innan jag når 76 kg. Är rent ut sagt så jävla trött på att fiska fram för små kläder i hopp om att de på något magiskt sätt har blivit större (eftersom jag inte blivit mindre). Nu låter jag dem vara istället så slipper jag må dåligt över det. 
 
Maten går fortfarande bra och jag håller koll på vad jag stoppar i mig. Det där med träningen är dock ett annat kapitel. Inskolning på förskolan, att börja jobba, nya rutiner, tider att passa osv har tagit upp mycket tid och att hålla koll på maten har varit nog just nu.
 
En sak i taget och inte stressa upp sig i onödan är mitt nya motto. Träningen kommer tids nog och nu längtar jag faktiskt efter att få röra på mig igen.

Vad hände?!

Allt började egentligen med att vi åkte hem till svärföräldrarna.
 
Fina svärfar tog på sig uppgiften att göra iordning ett ställe där TRX-bandet kunde fästas. Vilket resulterade i att han gjorde hål i friggebodens vägg för min skull ❤ (trots att jag menade på att jag lika gärna kunde spänna upp bandet över en dörröppning). 
Riktigt gulligt gjort, hoppas dock på att få mer användning av öglan nästa gång vi kommer. 
 
Så vad hände då? Jo, första kvällen körde vi järnet, jag och ❤ mitt. Dag 2 skulle vi ut och springa. Jag var supertaggad och det tog tvärstopp direkt. Kom in fel i andningen, fick ont i benen och kroppen så det blev till att gå, 5 km, med ett sårat ego.😠
Jag som skulle springa 5 km × 2... 
 
Hela dagen gick jag runt med en känsla av misslyckande och det var nu jag gjorde bort mig. Istället för att lyssna på kroppen och ta det lugnt så ville jag pressa på. På kvällen tog jag fram TRX-bandet för något behövde jag göra... 
 
Jaha, hann en knäböj sen drog det till i knäskålen och varje gång jag försökte böja högg det värre än tusen nålar. Jag stretchade, men ingenting hjälpte.
 
Veckorna efter det blev en enda lång väntan. Så fort jag satte mig på huk för att hjälpa dottern med något kändes det som om knät skulle gå sönder av smärta. Frustration kände inga gränser. 
 
För att spä på känslan av totalt misslyckande så lyckades jag inte hålla mig till mina kalorier heller. Blev ännu svårare när sambon och jag åkte på en helt fantastisk spaweekend med strålande väder i Nynäshamn. Btw, världens bästa julklapp älskling!❤
Där vågade jag mig i alla fall på att springa för första gången sen jag gjorde illa mig. Gick sådär, kände av knät och fick dessutom springa i hällregn och åska. Utsikten var det dock inget fel på. 
För att få en käftsmäll till så gick jag på massage och massören sa att hon aldrig masserat någon som var så spänd runt knäna och bak i övre delen av vaderna som jag var. Dessutom hade jag knutor överallt i kroppen, till och med i underarmarna!!! Hon sa att jag antagligen samlar på mig all oro och stress i kroppen. Jo, så att...
 
Det var ändå ett skönt uppvaknade och jag insåg att alla krämpor jag känt på sistone inte varit fantomsmärtor, men det gjorde mig ledsen att få höra att jag behandlat mig själv så illa.
 
Så nu gäller det att underhålla kroppen med stretch och massage så att det inte blir värre. När man nu ska hinna det...
Tyckte allt lite synd om mig själv efter det besöket så unnade mig allahanda krämer för att massören sa ju trots allt att jag skulle se till att ta bättre hand om mig själv.😉
 
Ja, så där har ni det. Jag har inte vågat springa än, men benet känns bättre och det börjar bli dags att ta en ny testtur. Maten är jag tillbaka i sen två veckor vilket redan gett resultat på vågen.
 
Snart är det dags för Tjejmilen och med tanke på de sista veckorna så är jag lite orolig för hur det ska gå. Behöver jag gå så gör jag det, jag tar det som det kommer. Jag vet i alla fall att jag kan springa en mil och det är huvudsaken.