Bästa sällskapet!

I förrgår gick jag, i vad som kändes som en oändlighet! Tur att solen tittade fram lite grann.😊
 
Det är nästan kräkvarning på att gå 1,5 mil själv... Så tradigt! Som sagt, det är inte alltid kul att träna, men känslan när man kommer hem efter en sådan här mastodont-PW är oslagbar!😊
 
Resten av dagen spenderades hemma och jag gjorde ett storkok på kycklingfiléer. Passade även på att göra barnmat till dottern.
 
När sonen kom för 6 år sen hade jag storslagna tankar om att jag skulle laga all mat själv när han blev ca 6 mån. Det tog naturligtvis bara några veckor så började jag köpa barnmatsburkar. (Hade fått för mig att jag skulle använda tygblöjor också, 😂 kan säga att även den idén slopades omgående).
 
Man visste ju knappt vad man höll på med den gången och man var som en svamp och lyssnade på allt och alla som gav råd om vad som var bäst för ens lilla knyte.😉 Herregud vad man vände ut och in på sig själv innan man insåg att den enda som visste vad som var bäst för ens lilla skatt var man själv. 
 
Den här gången har jag mer skinn på näsan. Så nu köper jag endast fruktpuré på burk, annars gör jag all mat själv till dottern. (Det räckte med att jag såg tillverkningsland för barnmaten så blev jag lite fundersam på konserveringsämnen osv.). Det är absolut inte så att jag vill knäppa någon på näsan, man ska göra det som man trivs bäst med. 
 
För mig blev det dock ett ganska naturligt val att göra min egen mat. För det första tycker jag att det är så skönt att veta vad hon får i sig och för det andra slipper jag stå och lusläsa på burkar i affären för att se om de innehåller mjölkprotein och var de är producerade. För det tredje, hon ska ju ändå äta "vår" mat i framtiden så det är lika bra hon vänjer sig vid min matlagning.😉
 
Apropå det så har det blivit lite bättre med dotterns intolerans mot mjölkprotein, men det är inte riktigt bra än. Jag kan, trots att jag ammar på nätterna, ha vanlig mjölk i kaffet och ibland äter jag även mjölkprodukter i små mängder. Om jag äter för mycket börjar hennes mage att krångla som ett brev på posten.
Kyckling med potatis, morötter och broccoli är en favorit, även om det ser lite osmakligt ut när allt är mixat i en enda röra. Jag fryser in maten i portioner så är det lätt att ta ut och värma. Har för vana att blanda maten med lite havregurt efter värmning så att den ska bli lättare att äta och inte vara för varm. 
 
Blev ett sidospår... 😉 Tillbaka till träningen.
 
Igår fick jag sällskap på min PW av världens bästa och finaste lillasyster som fått ta en minibreak från sin pluggresa i USA. Hon åker antagligen tillbaka om några dagar igen och därför var det mysigt att få hänga några timmar. 💖 Har saknat henne sååå mycket! 💕 
Nu är det bara några få dagar kvar innan jag ska nå mitt månadsmål så jag kämpar på och hoppas att jag hinner. 
 

Målet är inte bara målet, det är också resan.

Igår blev det en sen PW. Vi var ute och for på förmiddagen och väl hemma igen så var klockan redan 15:30. Var ganska trött och inte alls upplagd att ge mig ut i skymningen, men ibland är det bara att bita i det sura...
 
Eftersom det var 14 grader igår så satte jag på mig färre kläder än vanligt, ändå var det galet varmt! Svettades som en gris redan i början av promenaden. Snacka om konstiga temperaturväxlingar, ena dagen är det istid ute och nästa högsommar (lätt överdrivet😉). 
 
Började gå min vanliga runda i skogen och trotsade mörkret. Naturligtvis dröjde det inte särskilt lång stund innan jag ångrade mitt val att gå i skogen så jag vände hem igen. På vägen hem fick jag sällskap av några fladdermöss som jagade på låg höjd över mitt huvud där jag gick i skymningen😨... Kan säga att jag mycket hellre har sällskap av gröngölingar (det var en som nyfiket tittade på mig från skogsbrynet  häromdagen). Fåglar är mycket bättre sällskap än fladdermöss, även om jag inte är ett fan av fåglar heller.🐦
 
När jag svängde in på gatan hemma hade jag gått en halvtimma, dvs endast några få kilometer, vilket kändes långt ifrån ok. Därför gick jag vidare i bostadsområdet där jag slapp få sällskap av små bevingade nattdjur. 
Måste faktiskt medge att jag är så sjukt stolt över mig själv att jag kom ut igår! Var verkligen inte sugen, men just nu behöver jag mina promenader mer än vanligt för att rensa huvudet så det var väldigt bra att jag kom ut. 
 
Tanke har ju varit att jag skulle få till lite mer styrka och stretchövningar den här månaden, men det har inte känts aktuellt att lägga in mer träning nu då det händer så mycket annat för tillfället. Kan låta som en undanflykt, men så här ser jag på saken:
 
Jag ser på min viktminskning som något som ska fungera på lång sikt. Det här är ingen "quick fix" som är över om några månader, det jag gör nu ska jag kunna fortsätta med trots att livet blir tufft ibland. Jag har inte bråttom och jag tävlar inte mot någon. Det här är min resa mot att må bättre och få må bra resten av livet. 
 
Att må bra innebär för mig att ha en sund inställning till min resa. Målet är inte det viktiga, resan dit är minst lika viktig. Jag vill inte leva på tonfisk (kattmat enligt mig) och köra skiten ur mig själv varje dag. Jag vill träna så att jag fortfarande tycker att det är kul och jag vill äta mat som är god, men nyttig. 
 
För mig är det här en livsstil, inte ett projekt. Självklart vill jag gå ner och det är ju ett projekt i sig, men jag vill att det ska vara hållbart. Visst kan jag välja bort saker som inte gynnar min viktnedgång och visst kan jag lägga in mer träning för att nå mitt mål snabbare. Det jag menar är att när jag nått mitt viktmål är det inte slut. Då ska jag kunna upprätthålla den här livsstilen för all framtid. 
 
Det ska vara kul på resan också. Visst kan vissa träningstillfällen kännas riktigt jobbiga mentalt och vissa dagar är det inte lika roligt som andra, men det ska vara på mina villkor. Jag ska inte göra det för någon annan och jag ska vilja göra det. 😊 
 
Jag tror inte att man kan få en hållbar förändring om man rusar på och stirrar sig blind på målet. Resan måste också få räknas. Det du gör idag är minst lika viktigt (om inte viktigare) än det du vill kunna göra om ca ett halvår. Utan idag, kan du inte ta dig dit du vill hellre. 
 
Att gå ner i vikt är också en del av resan. Att inte väga det man vill än, men ändå vara på väg åt rätt håll är också en del av resan. Att återerövra ett plagg åt gången ska få vara ett nöje, likväl som kläderna som inte passar än ska få vara en morot. Allt har sin tid, tar sin tid och måste  ta tid. 
 
Jag älskar maten jag äter på vardagarna, den är varierad och god. Jag ser fram mot mina ätardagar (som nu för tiden inte blir så galet onyttiga), de gör bara att jag inte saknar något. Det jag inte äter i veckorna kan jag unna mig på lördagarna. 
 
Jag får inte längre panik över missade pass eller tillfälligt dåligt matintag, det är en så liten del av resan i sig. Ibland kommer livet i mellan och så ska/måste det få vara. Det handlar om hur man väljer att tackla dessa "misslyckanden" och om man har den mentala kraften som krävs för att resa sig upp och fortsätta igen. 
Hemlagade ätardagspizza! Mums!😋
 

Dags att lägga träningen på hylla?

I alla fall om man vill tro den här reklamen. 😂 Det här måste vara det värsta jag någonsin har sett i TV-reklamsväg. 😞
ALLVARLIGT TALAT!!! Det är helt sjukt! Det värsta är att folk går på det! Folk som har gett upp och inte orkar att ta tag i sina extrakilo kanske slänger pengar i sjön på den här och liknade produkter i hopp om att trolla bort alla oönskade kilon. 
 
Jag tycker att tränade människor som deltar i detta spektakel till reklam borde skämmas! Jag struntar i hur mycket pengar de får. De står i TV och påstår att det inte lönar sig att träna (trots att de själva lagt ner otaliga timmar på sin träning)! Det är bara att smörja in magen med lite kräm och gå och lägga sig. Fettet smälter bort och allt du behöver göra är sova. Galet knäppt!!!
 
NEJ TACK! Tacka vet jag riktig träning! 😊 Det må vara apjobbigt ibland, men det fungerar åtminstone!👍 
 
I torsdags blev det en PW på milen igen. Kroppen och huvudet vill inte riktigt vara med just nu, men jag vet vad det beror på och försöker att acceptera det faktum att jag inte kan styra allt som händer och att jag måste ta dagarna som de kommer. 
 Idag var första gången på länge som kroppen gav mig det gensvar jag har längtat efter. Den mentala förberedelsen började redan igår när tanken på att jag skulle ge mig ut och springa idag på morgonen kom. Jag planerade upp rundan i huvudet och konkretisera den genom att delge mina planer till Micke.
 
Det är ett tips från mig, ha det i åtanke. Det är alltid svårare att backa ur om någon annan vet din plan. Om du dessutom gör upp din rutt innan du ger dig ut så är det ännu bättre. När jag går ut gör jag ofta så, bestämmer mig för hur jag ska gå/springa innan. Jag har nämligen (vilket jag nämnt förr) väldigt svårt att svika mig själv och ta ett nederlag, vilket i det här fallet skulle betyda att jag kortade av min runda. 
 
Direkt när vi vaknade gick jag ut i köket och satte på kaffe medan jag fortsatte att peppa mig själv att genomföra min plan. Drack en kopp och gav dottern gröt, sen var det bara att fullfölja planen. 
 
På med kläder och skor och ut i det gråa höstvädret. Bestämde mig för att gå en bit först innan jag började springa för att värma upp kroppen ordentligt. Blev en rask promenad i 15 min med en värkande benhinna som som tur var gav med sig till slut.
När kroppen kändes tillräckligt varm nollställde jag Runkeeper och satte på Scooter i lurarna. Dags att bevisa för mig själv att jag hade det i mig, det som jag byggt upp på morgonen hemma. 
 
Efter 2 km kändes det tungt. Andning var ojämn och jag fick inget flyt i den. Första tanken kom:
 
Om du vill se utveckling kan du inte ge upp bara för att det blir tungt! Du måste kämpa om du vill bli bättre. Det kommer att bli bättre, men du måste fortsätta. Du får inte sluta springa. Nu ska du springa tills du kommer ut på andra sidan skogen. 
 
Tack vare min inre dialog tog jag mig genom skogen med ny kraft. När jag kom ut blev jag så glad att jag fick ur mig ett glädjerop (tur att ingen annan var där, de hade nog undrat vad jag var för idiot). 😉
 
Vidare längs med vattnet utan större problem. Sen kom backen, hatbacken! Förra gången jag sprang upp för backen var Micke längre bak med vagnen. Han har i efterhand berättat att när han såg mig i början av backen då tänkte han:
"Hoppas hon inte stannar och ger upp nu, kör på."
 
Det här hjälpte mig att forma tanke nummer två:
 
Du kan inte komma hem och berätta att du inte orkade springa upp för backen idag när du klarade av den förra gången, det är bara att kämpa på nu!  Dessutom ska du fortsätta springa när du kommer till toppen, inte gå i 10 sekunder som du gjorde förra gången för att hämta andan. Du är starkare än så. 
 
Det gick och jag tog mig både hela vägen upp och vidare utan att sakta in på tempot. När jag kom in i skogen igen blev det riktigt tufft! Strax över 4 km avklarade men nu handlade det om korta små mål för att orka, vilket fick bli tanke nummer tre:
 
Du orkar, fram till bommen... Bort till huset... Till timmerhögen osv. Varje gång du vill ge upp tänk då på hur det kommer att kännas när du har sprungit hela vägen och är hemma igen. Du orkar... När takten i musiken ökar ska du också öka tempot. Kör nu!
 
Någonstans i skogen blev det lättare igen. Andningen kom till sin rätt och jag hade ( till min förvåning) mer att ge. När jag kom ut ur skogen och endast hade slutspurten kvar visade det sig att jag "endast" hade sprungit 5 km. Jag visste att sträckan som var kvar knappt skulle ge mig 6 km. Min envishet visade sig i rättan stund.
 
Du gör det här för att utvecklas, orka lite mer och bli lite starkare. Om du springer hem nu, har du inte gjort den prestation som du vill göra idag. Du har inte sprungit längre än du sprang förra gången, du har inte utmanat dig själv. Nu är det dags att sätta kroppen på prov. 
 
Jag vek därför av och tog en omväg. Satte upp ett nytt mål i huvudet för när jag fick vända. Tanken var ju att slå mitt tidigare rekord på 6 km. Jag ville dock inte nöja mig med det, därför satte jag upp ett fysiskt mål där jag fick vända för att springa hemåt igen. 
 
Väl där vände jag på klacken och tog mig hem. Sista biten spurtade jag och när jag sprang in på gården var jag helt slut och galet nöjd! Tänk att jag sprang 1,6 km längre idag än jag gjorde förra gången!!! 😊
Som belöning fick jag äta extra mycket nötter till frukost idag, det är ju trots allt ätardag idag. 😉😉
 
Inte nog med detta. Har även nått mitt andra delmål på 84,4 kg och nu blir det till att jobba mot nästa mål på 80 kg! Tack vare min fina syster som kom hem från USA i förrgår kunde jag väga mig på morgonen idag.💖 Tack för lånet av vågen finaste syster.😚 Den gamla vågen fick sig en törn av misstag imorse och går verkligen inte att laga längre. 😂😂😂😂😂 Trevlig helg!