En fantastisk helg.

Den här helgen har verkligen varit en boost för kärleken!
 
Igår var morfar barnvakt och vi drog till stan för äta middag och se på bio med min bror och hans tjej. Sååå mysigt! 
 
Vi gick in på Budo&Fitness där älsklingen köpte ett par nya träningsbyxor till mig. Som jag har velat ha dessa och nu är de äntligen mina!!! 😊 Kommer att bli grymt att träna i dem. 💪👍Tack älskling! 😚
Fick dessutom ett par fina örhängen av bror min och hans tjej, tack fina ni.😚
 
Vi såg filmen Lucy,  den var riktigt bra! Tur att det var ätardag, för det blev både godis, vin och lite annat gott. 
 
Idag fick vi ta en långpromenad som hette duga för att hämta bilen. Fast det var bara mysigt att få gå ut i höstvädret istället för att sitta inne och dega hela långa  dagen. 
Hoppas ni har haft en bra helg med nära och kära, det har jag haft. 😊💖
 

Dags att lyssna!

Känner mig inte hundra idag så jag valde att hoppade över träningen. Har haft huvudvärk hela dagen, vadmusklerna känns ömma (inte träningsvärksömma utan överansträngda på något sätt) och det värker i halsen. 
 
Var jättesugen på att dra till gymmet tidigare ikväll, men insåg att det antagligen inte skulle komma något bra utav det. 
 
Förr gjorde jag ofta så... struntade i att lyssna på kroppen och bara körde på. Det resulterade bland annat i ischias, magont och en överansträngd vad med muskelknutor.
 
Magontet kom till och från när jag skulle springa på bandet, men jag valde att inte lyssna på kroppen. Det slutade med läkarbesök och undersökningar för att försöka ta reda på vad som var fel. De hittade ingenting, stressrelaterat. Livet var minst sagt lite rörigt just då så jag köper fullt ut att det satt mer i huvudet än fysiskt i kroppen. 
 
Just när jag hade återhämtat mig och vågat mig tillbaka på löpbandet och den mentala spärren hade släppt  (var livrädd för värken så till slut vågade jag inte springa).
Då när jag äntligen kom tillbaka till löpträningen och kunde köra på som vanligt på igen,  fast lite hårdare då,  AJ! En dag på löpbandet tog värken i benet över (hade fått massor av varningstecken innan och valt att inte lyssna) och jag haltade mig genom gymmet hela vägen till min naprapat.  
 
Början till en fin benhinneinflammation hade etablerat sig. Det tog sååå lång tid att komma tillbaka och nu i efterhand kan jag inte riktigt förstå varför jag valde att misshandla mig själv på det sättet som jag gjorde då. Eller jo, det kan jag.
 
Världen runtomkring var i gungning och den enda gången jag hade kontroll över mitt liv var när jag drev på min kropp på gymmet. 
 
Idag väljer jag mig! Jag väljer att träna rätt.
 
Jag träna för att må bra, inte för att straffa mig. Därför tänker jag inte gå till gymmet när jag mår halvdassigt för att plåga mig igenom ett pass "bara för att". Jag ska träna med huvudet den här gången så kanske jag kan undvika onödiga skador.
 

Reflektion!

Ibland är det bra att stanna upp och ta en titt i backspegeln.
 
Har de senaste dagarna känt mig rätt omotiverad och fått för mig att det inte händer någonting. 
 
Började därför räkna på hur många kilon jag har gått ner hittills och kom fram till att det är 15 kg! 15 kg sen vi åkte in till BB i mars och fram tills idag!
 
Om man sätter det i perspektiv så är dottern faktiskt bara 5 mån och jag strävar ju efter en långsiktig och hållbar förändring, inte en quickfix.
 
Känner mig stolt över mig själv! Jag gör det för min skull, inte för någon annan. 
 
Igår var en bra dag. Jag var med sonen på fotbollsträning i ösregn. Eftersom det är en löpbana i anslutning till fotbollsplanen bestämde jag mig redan hemma för att slå två flugor i en smäll och träna själv också. 
 
När vi kom dit stod de flesta föräldrarna och frös under sina paraplyn eller sökte skydd i klubbhuset. Själv gav jag mig ut på löpbanan för att gå. Vi var väl ca 7 föräldrar som trotsade regnet. 
 
Gick ett halvt varv med Scooter pumpande i lurarna. Sen fick jag den briljanta idén att jag skulle försöka springa. Sagt och gjort, jag körde intervaller och sprang var gång musiken gick upp i högvarv (som sprintar på en spinningcykel) däremellan gick jag i snabbt tempo. Fick en väldigt konstig hastighet på Runkeeper, men tempot var inte viktigast. Jag sprang mer än jag gick och det är jag nöjd med, man måste börja någonstans.
 
Det viktiga var att jag gjorde det! Jag försökte springa trots att det tog emot och även om jag blev omsprungen av alla. Dessutom var det sååå tråkigt att springa runt i en oval. Jag höll fokus och gjorde det. Jag lät inte regnet bekomma mig och jag lät inte den tunga känslan i kroppen stoppa mig,  jag sprang. 😊 
 
Bäst av allt var belöningen. Att stå i regnet sista kvarten av sonens träning och följa honom på planen och känna tillfredsställelse över att jag hållt vad jag hade sagt till honom innan träningen, att jag också skulle träna. Jag vill vara en bra förebild för honom och igår lyckades jag. 
 
Fick dessutom fina blommor av min älskling.☺ En bra födelsedag helt enkelt. 😊